Neoroplasticitet, även kallas neural plasticitet, är hjärnans förmåga att förändra sig på bestående vis under vår livstid, baserat på vad som sker med oss och vad vi gör. Den vetenskapliga forskningen kring neuroplasticitet kom igång på riktigt under den andra halvan av 1900-talet, när det började stå klart att många av de områden i hjärnan som vi tidigare trodde var statiska eller nästan statiska i vuxen ålder tvärt om har en enorm förmåga att förändras för att anpassa sig efter nya förhållanden. Tidigare trodde man att hjärnan utvecklades och formades under den tidiga barndomen och sedan, på det stora hela, förblev statisk därefter.
Neoroplasticitet har observerats på alla nivåer, från förändringar i enskilda neuroner till storskaliga anpassningar som involverar att nya vägar i hjärnan tas i bruk som respons på skada. Synaptisk plasticitet är den som sker på cellnivå, i kopplingarna mellan de enskilda neuronerna.
Neuroplasticitet är fortfarande ett område där vi har väldigt mycket kvar att lära och det är till exempel oklart hur och i vilken omfattning hjärnan förändras av till exempel stimulans från omgivningen, individens beteende, och hur vi känner och tänker. Förhoppningsvis kommer vi att förstå hjärnan bättre i framtiden och därmed också veta mer om hur vi understöder en postiv hjärnutveckling och hur vi på olika vis kan öka chansen för återhämtning efter skador.
Neuroplasticitet – en motvikt mot lokalisationismen
Ända sedan renässansen har neorologin varit baserad på idén om lokalisationism, det vill säga att hjärnan består av olika områden som vart och ett är specialiserat på en viss verksamhet. En av förespråkarna för lokalisationismen var astronomen Galileo Galilei, vars studier av rymden och himlakropparna fick honom att se på världen som ”ett stort kosmiskt urverk” och driva tesen om att levande varelser kunde förklaras rent mekaniskt. Galilei såg världen som en gigantisk maskin. När man applicerar detta synsätt på hjärnan kommer man lätt till slutsatsen att de olika delarna av hjärnan var och en har en specifik och fast funktion, precis som de olika delarna av en maskin. Om en viss del av hjärnan skadas kan man alltså förvänta sig att det innebär en förlust av den förmåga som just den delen av hjärnan ansvarade för. Detta synsätt har hängt med långt in i våra dagar och fått läkarvetenskapen att se på vissa medicinska tillstånd som härör från skador i hjärnan som obehandlingsbara.
Neuroplasticism innebär ett steg bort från detta synsätt. Närmare studier av hjärnan har visat att individuella synapskopplingar ständigt flyttas eller återskapas, och att detta till stor del beror på aktiviteten hos neuronerna. Det verkar som att neuroner som aktiveras samtidigt har en hög benägenhet att skapa kopplingar tillsammans, och att två neuroner som ofta aktiveras i nära anslutning till varandra kan uppvisa överlappande funktionalitet.
Neurons that fire together, wire together
Neurons that fire out of sync, fail to link