Anpassning genom träning
Kroppens förmåga att anpassa sig till de uppgifter den utför en än av hörnstenarna inom kinesiologin. Detta gäller oavsett om man arbetar med elitidrottare som vill förbättra sina sportsliga prestationer eller med rehabiliteringen av patienter som förlorat delar av sin rörelseförmåga efter en stroke.
Kroppens anpassningsförmåga beror på flera olika saker, bland annat hjärnans neuroplasticitet och muskelsystemets förändringsbenägenhet. Förenklat kan man säga att vi blir bättre på det vi ägnar oss åt, eftersom kroppen anpassar sig efter vad vi ger den signaler om att den behöver kunna utföra.
I viktig del av kinesiologin är också studier av den psykologiska responsen på fysiologiska övningar – det fält som brukar kallas för träningspsykologi.
Neuroplasticitet
Neuroplasticitet är ett nyckelkoncept inom kinesiologin eftersom neuroplasticitet bland annat innebär att hjärnan kan förändras långsiktigt av de rörelser vi gör. Den mänskliga hjärnan kan anpassa sig och vi kan lära oss nya motoriska färdigheter.
Inom kinesiologin studeras både adaptiv plasticitet och maladaptiv plasticitet. Det är två sidor av samma mynt och båda har sin grund i hjärnans anpassningsförmåga.
Med adaptiv plasticitet avses hur hjärnan anpassar sig för att vi ska bli bättre på sådana aktiviteter som vi ägnar oss åt. Det finns också studier som indikerar att fysisk aktivitet går hand i hand med förhöjd kognitiv förmåga hos äldre vuxna, och att de positiva effekterna av fysisk aktivitet inte är isolerade till någon viss avgränsad del av hjärnan. Efter fysisk träning uppnås till exempel en högre densitet hos den grå hjärnsubstansen och en högre nivå av integritet hos den vita hjärnsubstansen i olika delar av hjärnan – inte bara i någon viss avskild del. Samtidigt är det tydligt att vissa delar av hjärnan påverkas extra starkt av vissa aktiviteter. En grupp av pianister som tränat hårt och länge på att spela piano uppvisade till exempel förhöjd densiteten hos den grå hjärnsubstansen i den sensorimotoriska hjärnbarken, och ökad integritet hos den vita hjärnsubstansen i den interna kapseln, jämfört med icke-musiker.
Med maladaptiv plasticitet avses anpassningar i hjärnan som har en negativ effekt för personen eller dess omgivning. Efter hjärnskador orsakade av en stroke är det till exempel inte helt ovanligt att se så kallad ”inlärd icke-användning” hos patienterna. Om en patient till exempel delvis har förlorat kontrollen över höger arm och hand efter en stroke kommer patienten att uppleva flera misslyckade försök att använda dessa delar av kroppen. Hjärnan kan då börja anpassa sig för att inte använda höger arm och hand i situationer där detta tidigare skulle ha varit den naturliga impulsen. Detta kan i sin tur göra det svårare att träna upp förmågan att använda höger arm och hand igen. Kinesiologer har, tillsammans med andra yrkesgrupper, arbetat fram flera olika tekniker som kan användas för att motverka maladaptiv plasticitet, bland annat motståndsträning (CIMT) och virtual reality-träning.
Motorisk redundans
Den mänskliga kroppen kan genomföra uppgifter på flera olika vis och nå samma eller snarlika resultat. Motorisk redundans är ett flitigt använt begrepp inom kinesiologin, eftersom det finns så många olika vägar för nervsystemet att genomföra en viss uppgift. När det gäller vår motorik hittar vi redundans på flera olika nivåer:
- Kinetisk redundans innebär att för en önskad placering av slutpunkten, finns det flera olika möjliga konfigurationer av lederna som alla leder till det önskade resultatet. Om du till exempel ska sätta din fingertopp på en hissknapp kan du genomföra detta på olika vis, till exempel ur många olika angreppsvinklar.
- Muskulär redundans innebär att samma nettomängd vridmoment för en led kan uppnås på många olika vis, beroende hur mycket respektive muskel bidrar med.
- Motorenhetsredundans innebär att samma nettomuskelkraft kan genereras på flera olika vis, beroende på hur mycket respektive motorenhet inom muskeln bidrar med.